Jag heter Konrad och jag har levt i 93 år nu. När jag var liten sprang jag omkring i Haga, där kullerstensgatorna alltid var fyllda med liv och rörelse.

Det luktade av nybakt bröd från bageriet på hörnet, och ibland kunde man känna lukten av tjära från hamnen. Det var en annan tid, en hårdare tid, men också en tid där folk höll ihop på ett sätt man inte ser idag.

Jag var äldst av fem syskon. Mamma slet med att hålla huset i ordning, och pappa arbetade i hamnen, när han hade jobb vill säga. Ibland fanns det ingen lön att hämta, och då fick vi klara oss med vad vi hade. Jag minns hur mamma kunde sträcka ut en gryta soppa så den räckte i flera dagar. Potatis och rovor, det var vad vi åt mest.

Vi bodde trångt, alla ungar i samma rum. På vintern var det så kallt att isen lade sig på insidan av fönstren, och vi fick värma oss genom att ligga tätt ihop under filtarna. Men ingen klagade, det var så det var.

Livet på gatorna

Haga var vår lekplats. Vi ungar sprang i gränderna, sparkade boll med trasor och byggde lådbilar av gamla plankor. Det fanns inga dyra leksaker, men vi hade fantasi. På kvällarna satt vi på trottoarkanten och lyssnade på de vuxna som berättade historier. Jag gillade när de pratade om havet, om skeppen som seglade till främmande länder.

Men det var inte alltid idylliskt. Det var fattigt, och det var många som hade det svårt. Jag såg vänner tappa sina fäder till sjön, till olyckor på jobbet eller till spriten. Pappor som drack för att glömma, mammor som grät i smyg. Slagsmål på gatan var inget ovanligt, särskilt på lördagskvällarna när lönen bränts på öl.

Skolan var hård. Lärarna slog oss på fingrarna med linjaler om vi gjorde fel. Jag hade tur som var bra på att läsa, men det var inget snack om att plugga vidare. Nej, när jag fyllde 14 var det dags att börja jobba. Jag fick plats i en verkstad, och där blev jag kvar i många år.

Det goda i det svåra
Men trots allt fanns det en värme. Grannarna hjälpte varandra. Om en familj hade det extra svårt, såg någon alltid till att de fick en bit mat. På söndagarna gick vi till kyrkan, inte alltid för att vi var troende, men för att det var en plats att samlas.

Och sen fanns det förstås dansbanan på lördagskvällarna! När jag blev lite äldre gick jag dit, nervös men förväntansfull. Där såg jag henne första gången – flickan jag senare skulle gifta mig med. Hon dansade så lätt, och hennes skratt fick allt annat att försvinna.

Ett annat Göteborg
Idag är Haga inte sig likt. Det är kaféer och turister där vi en gång lekte kurragömma. Det är fint på sitt sätt, men jag saknar doften av vedspisar och ljudet av barn som leker utan en skärm framför sig.

Men jag är tacksam för mitt liv. Jag har sett världen förändras, sett mina barn och barnbarn växa upp i ett tryggare samhälle. Men ibland, när jag blundar, är jag tillbaka där, i Haga, en solig sommardag på kullerstenarna. Och då, just då, är jag pojken jag en gång var.