Jag föddes en kall novemberdag år 1940, på en liten bondgård mitt i Smålands skogar.

Vårt hem låg långt från närmaste granne, så långt att man sällan såg någon annan än familjen. Vi var bara fyra i hushållet – mor, far, min storebror Erik och jag. Gården var liten men bar oss genom åren, med en ladugård full av djur och åkrar som skulle skötas, oavsett väder eller årstid.

Att växa upp här var att leva i takt med naturen. Vi vaknade med solen och la oss när mörkret föll. Det fanns inga gatlyktor som lyste upp nätterna, bara stjärnorna och ljuset från vårt lilla köksfönster. På vintrarna, när vinden ven genom skogen och snön låg djup, samlades vi runt den stora järnspisen. Mor kokade potatis och stekte fläsk i gjutjärnspannan, och far täljde på något av sina trähantverk medan vi barn lyssnade på historier om troll och skogsrån.

Men det var inte alltid så idylliskt. Det var ett liv av slit och plikt. Från det att vi kunde gå fick vi hjälpa till – först med att bära ved och mata djuren, sedan med att ta upp potatis, mjölka kor och rensa ogräs. När jag var sju år fick jag mitt första riktiga ansvar: att vakta fåren när de betade i hagen. Min bror och jag hade inte mycket leksaker, men vi byggde barkbåtar att segla i bäcken och gjorde käpphästar av gamla grenar.

Skolan låg flera kilometer bort, och vi fick gå dit varje dag, oavsett väder. På vintern drog vi raggstrumpor över skorna för att inte halka på isen, och ibland när det var som kallast bar far oss över snödrivorna. Skolsalen var kall på morgnarna, men vi trängdes kring kaminen och värmde händerna innan fröken började dagens lektion. Men det var ensamheten som ibland kändes svårast. Det fanns inte många andra barn att leka med, och jag minns hur jag ibland satt på stenmuren och undrade hur livet såg ut i städerna, där man kunde höra hästkärror och se folk gå förbi på gatorna. Ibland kom resande försäljare förbi, och då sprang vi barn genast ut för att få en glimt av världen utanför gården. Men trots hårt arbete och långa, ensamma dagar fanns det en särskild glädje i det enkla.

Våren var den bästa tiden – då smälte snön, bäcken porlade, och vi sprang barfota genom de första gröna fälten. På sommaren låg jag i gräset och lyssnade på vinden i björkarna, medan korna idisslade lugnt i hagen.

Och hösten – den doftade av mogna äpplen, fuktig jord och eldrök. Det var en tid av arbete, men också av gemenskap. Vi hjälptes åt att skörda, baka bröd och sylta bär. Det var den tiden då hela familjen satt runt köksbordet om kvällarna, medan far berättade historier och mor stickade vantar åt oss inför vintern.

Nu, när jag ser tillbaka, inser jag att det var ett hårt liv, men också ett rikt liv. Ett liv av slit och frihet, av ensamhet och gemenskap, av fattigdom och överflöd på samma gång. Jag saknar inte alltid kylan, hungern eller det eviga arbetet – men jag saknar känslan av att höra hemma. Att veta att vi var en del av något större än oss själva, en del av jorden, skogen och årstidernas eviga gång.

Och kanske, om jag blundar, kan jag fortfarande höra vinden susa genom Smålands skogar – precis som den gjorde när jag var barn.